På egna ben i ett avlägset Argentina
På egna ben
Om jag säger att jag står på egna ben, ljuger jag som en borstbindare.
Mina föräldrar täcker det ekonomiska, lagar mat och tvättar mina kläder. Jag går till skolan på morgonen och lär mig för att jag måste. SL tar mig hem, och på loven åker jag med min familj till andra länder. Det är konstant någon som ser efter mig. Bevakar mig. Jag ligger och vilar i någons famn medan deras ben tar mig framåt. Jag har aldrig lärt mig något annat, än att alltid vara säker i någon annans famn.
För att vara ärlig så är det ganska skönt att använda sig av någon annans par av ben, jag behöver knappt oroa mig över någonting! Samtidigt minskar muskulaturen i mina egna ben.
Att klara sig själv i världen är att stå på egna ben, att vara skeptisk mot samhället och uttrycka sin åsikt är att stå på egna ben, att äntligen stå upp emot sina mobbare är att stå på egna ben.
Varför det finns så många olika tolkningar av vad det betyder att stå på egna ben är kanske för att dessa är olika från person till person.
En mobbad pojke har kanske en bild framför sig, att mobbarna stirrar häpet på honom och går iväg helt knäpptysta. Min tolkning av ”att stå på egna ben”, är helt annorlunda.
Den tjugonde februari far jag iväg till ett avlägset Argentina.
Där kommer jag vara tvungen att lägga tyngden på mina egna ben, vare sig jag vill eller inte. Målet är att träna upp benmusklerna för framtida bruk. Vad detta bruk blir har jag idag inte den blekaste aning om. Men vad det än kan vara kommer jag möta det face-to-face.
I dessa mörka svenska tider finns det inget mer jag längtar mer efter än att stå på egna ben på andra sidan Atlanten. Att mina benmuskler ska kunna bära mig i mitt hemland är en sak, men att benen ska klara av att bära runt den unge svensken i en helt annorlunda kultur, är något helt annat. Jag känner en enorm längtan efter denna svåra uppgift.
Mycket resande med familj och släkt underlättar kulturchocken jag kommer uppleva, vilket jag är ytterst tacksam för.
Den tyngsta uppgiften jag har i Argentina är att representera Sverige på ett schysst och respektabelt sätt. Jag kommer bära mig själv, och Sverige, på min rygg.
Det kommer vara ganska trångt på min rygg, nu när jag tänker efter. Reinfeldt och Bildt tar upp en del plats. De har påverkat världens syn på Sverige, och är därför en tung börda för min barma, unga kropp. Men de representerar Sverige så det är min plikt att bära dem genom Argentinas mångskiftande klimat. Sedan trängs mina värderingar och åsikter på övriga nationer, uppe på axlarna. De tynger ned mig något enormt. Det börjar bli lite tungt nu. Men jag säger inget. Får inte verka svag. Sedan har vi min speciella humor och mitt varierande humör. Nu börjar det knaka försiktigt i benen och svetten rinner ned för pannan. Men jag tar ett djupt andetag, och rätar upp mig. Plötsligt kommer mina enorma behov springande, och kastar sig på min rygg. Jag vacklar till lite, men jag fortsätter gå, uppför berget. Jag tittar ner, där har vi Arlanda. Där började min resa. Solen gassar och svetten rinner. Jag vänder mig om och tittar upp, mot toppen. Där har vi Ministro Pistarini Buenos Aires International Airport.
Reinfeldt var bussig nog att ge mig min svenska kikare som jag har i bakfickan. Jag tar den mot ögonen och kisar för att se vad som står på Departure-skärmen. Stockholm Arlanda. Jag började tänka på Sverige, blir alldeles ivrig och börjar springa uppför berget. Långt hann jag inte. Helt omtumlad ligger jag i den röda jorden, andas med tunga andetag, indränkt i svett. Plötsligt börjar min hjärna arbeta. Vem är jag? Vad fan gör jag här ens? Jag börjar gråta. Jag är halvvägs upp för berget men jag tror inte jag orkar klättra hela vägen upp. Törstig är jag också. Vilket förbannat waste allt det här var.
Allt som representerar mig och Sverige ligger helt utspritt runt mig. Benen värker också. ”Vilken förbannad träningsvärk jag kommer få efter det här!”, tänker jag.
Plötsligt märker jag att solen inte ser ut som den brukar. Jag kisar, och ser en liten svart prick, som långsamt växer. Det är mycket svårt att se, solen lyser så starkt. Efter en stund är pricken så stor att den täcker hela solen. BOOM. KRASCH. AJ SOM FAN. En stor ryggsäck ramlade ner i huvudet på mig. Häpen öppnar jag väskan. Festis. Farmors nötkakor. OLW ugnsbakade sourcream & onion chips. Jag var i chocktillstånd. Jag sitter ett tag och bara stirrar på denna skatt från… vänta nu. Vem var den ifrån egentligen? Var kom den ifrån? Jag börjar leta igenom väskan efter något mer, vad som helst. Mammas anteckningsblock låg i ytterfacket. ”MARKUS” stod det i guld på framsidan. På nästa sida står det ett meddelande till mig. Jag tar en klunk av festisen och börjar läsa innehållet.
Jag ställer mig upp. Ryggsäcken är full med Markus och Sverige. Magen är full med godsaker.
Ryggsäcken är mycket tung men det märker jag knappt av. Jag står alldeles stilla, med ett mål. Ögonen är riktade mot bergets topp.
Jag tar ett första steg, sedan ett andra. Jag går nu med hastiga steg, mycket bestämt mot flygplatsen. Det är en lång bit kvar och benen börjar långsamt tappa kraft. Jag känner på mig att med all denna tyngd på min rygg, kommer det vara omöjligt att hinna med flyget.
Jag stannar och tar av mig ryggsäcken. Jag sätter mig ner och tänker. Vad har jag egentligen i väskan? Behöver jag ta med allt detta?.
Jag öppnar väskan och rotar runt. Min öppenhet för andra människor och kulturer kan vara mycket användbar inför framtiden, den behåller jag. Däremot min egoistiska stil kan jag slänga ner för stupet, likaså min omogenhet.
När jag sedan sätter på mig ryggsäcken igen är det lättare. Inte bara fysiskt lättare, utan psykiskt också. Ett lättare sinne att ta med hem är nog det bästa man kan ta med sig, det, och nya erfarenheter. Denna lättnad, ger mig ny kraft. Nu skuttar jag glatt upp för det argentinska berget, lätt som en fjäder. Målet är inte längre toppen. Målet är att njuta av nuet, och att lära av mig själv.
Benen rör sig nu framåt utan problem. Smärtans magiska försvinnande tänker jag inte på. Nu är det faktiskt rätt uppfriskande att utföra detta tunga arbete.
Markus ben bär nu Markus, och inte bara det, utan även hela Sverige vilar på min rygg. Trots jag befinner mig i Argentina, har jag aldrig tidigare lärt mig så mycket om moderlandet som just nu, här uppe i den stekheta solen. Visst klamrar sig Bildt fast ibland, det är inte alltid lätt att få loss honom, och ge platsen till någon främmande ny. Ibland går det inte. Ibland blir jag upprörd över det jag upplever. Ibland vill jag hem.
Jag snubblar på de lösa stenarna, ganska ofta faktiskt. Men varför ligga kvar och jämra över det när man kan ställa sig upp på benen igen? En och annan tår tittar fram ibland, oftast bara för en sekund. Smärtan från skrapsåret påminner mig om vad det var som hände, och hur historien läker.
När jag är mitt uppe i allt som händer på vandringen, inser jag att toppen är mycket nära nu. För ett par månader sedan skulle detta gjort mig överlycklig men inte nu. I Sverige gassar inte solen på det här sättet, i Sverige sker saker och ting annorlunda. Vill jag tillbaka till Sverige?
Nu står jag på toppen, lite svårt att andas av mina nya insikter, och över hur högt upp jag har kommit. När toppen äntligen är nådd märker jag någonting nytt. Allt jag behöver göra, är att vända mig om.
Förstummad över det jag ser, sätter jag mig ner. Jag låter vinden ta tag i mitt hår. Allt jag har gjort var för just det här. Nu förstår jag äntligen varför jag från första början ville uppleva denna ansträngande färd. Det här är för fasiken det värsta och det bästa jag någonsin har gjort.
”Det här är vad livet går ut på.” tänkte jag, medan jag åt upp den sista nötkakan.
Flight KLM756 to Buenos Aires is now boarding.
